Poesía en español

Antología poética en español y el sueco

En América Latina, machista y clasista, el primer poeta que recibió el Premio Nobel de Literatura fue una mujer: Gabriela Mistral (1889-1957):

I. La belleza Una canción es una herida de amor que nos abrieron las cosas. A ti, hombre basto, sólo te turba un vientre de mujer, un montón de carne de mujer. Nosotros vamos turbados, nosotros recibimos la lanzada de toda la belleza del mundo, porque la noche estrellada nos fue amor tan agudo como un amor de carne. Una canción es una respuesta que damos a la hermosura del mundo.  Y la damos con un temos incontenible, como el tuyo delante de un seno desnudo. Y de volver en sangre esta caricia de la Belleza, y de responder al llamamiento innumerable de ella por los caminos, vamos más febriles, vamos más flagelados que tú.

I. Skönheten En sång är ett sår av kärlek som tingen tillfogade oss. Dig, råe man, upprör blott ett kvinnosköte, massan av kvinnokött. Oss rör, oss träffar anstöten av all skönhet i världen, därför att den stjärnströdda natten blev oss till en kärlek, lika genomträngande som en köttslig kärlek. En sång är ett svar som vi ger på världens fägring. Och vi ger det med hjärtat lika obetvingligt bävande som ditt inför ett naket kvinnobröst. Av att återgälda i blod denna skönhetens smekning, av att svara på hennes anrop som inte låter sig räknas, blir vi gisslade långt mer än du.

Fuente: Mistra, Gabriela. Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg. Norstedts. Stockholm: 1945.


Federico García Lorca (1998-1936) es un poeta español que fue asesinado en la Guerra Civil española:

Fábula Unicornio y cíclopes. Cuernos de oro y ojos verdes. Sobre el acantilado, en tropel gigantesco, ilustran el azogue sin cristal, del mar. Unicornios y cíclopes. Una pupila y una potencia. ¿Quién duda la eficacia terrible de esos cuernos? ¡Oculta tus blancos, Naturaleza!

Fabel Enhörningar och cykloper. Horn av guld och gröna ögon. I jättelik trängsel på sluttningen kopierar de havets kvicksilverblänk. Enhörningar och cykloper. En pupill, en potens. Vem betvivlar hornens fruktansvärda styrka? Göm dina riktpunkter, Natur!

Fuente: Broberg, Jan. Tolv prisvärda poeter. En bok för alla. Viborg, Danmark: 1995.

Un poeta latinoamericano importante es el mexicano Octavio Paz (1914-1998) que recibió el Premio Nobel de Literatura en 1990:

Destino del poeta ¿Palabras? Sí, de aire, y en el aire perdidas. Déjame que me pierda entre palabras, déjame ser el aire en unos labios, un soplo vagabundo sin contornos que el aire desvanece. También la luz en sí misma se pierde.

Diktarens öde Ord? Ja, av luft och förlorade i luften. Låt mig gå vilse bland ord,  låt mig vara luften på någras läppar, en formlös kringdragande vindfläkt, en flyktig doft som vinden skingrar. Också ljuset går förlorat i sig självt.

Fuente: Paz, Octavio. Vid världens strand - Tolkningar av Artur Lundkvist och Marina Torres. Uddevalla. Bonniers: 1990.

El siguiente poema es del español Antonio Machado (1875-1939):

Caminante...  Caminante, son tus huellas  el camino, y nada más;  caminante, no hay camino  se hace camino al andar.  Al andar se hace camino,  y al volver la vista atrás  se ve la senda que nunca  se ha de volver a pisar.  Caminante, no hay camino,  sino estelas en la mar.

Vandrare...  Vandrare, dina fotspår är vägen, och inget mer; vandrare, det finns ingen väg man bryter ny väg när man går. När man går bryter man ny väg och när man vänder blicken bakåt ser man stigen som man aldrig åter kommer att trampa. Vandrare, det finns ingen väg bara kölvattenstrimmor i havet.

Fuente: 

http://home.swipnet.se/ruisoto/undervisning/machado.html